Jag brukade älska att fylla år.
Varför längtar jag inte ens lite nu? När det till och med är en viktig siffra i livet, som dom säger. Jag längtar inte längre. Jag ska inte säga att jag hellre hade låtit bli, och förblitt 17 livet ut, men det är liksom inte den där innerligt pirrande magkänslan där man väntar och längtar för att man vet att någonting kul kommer att hända.
Att det finns en gigantisk chans för fina överraskningar och glada miner känns inte heller något vidare lockande. 
Det skulle väl vara körkortet jag kan längta till. Dock inte av den anledning ni kanske tror. Inte för att jag ska kunna åka iväg och ha roligt, utan mer för att jag ska ha en flyktväg. Att kunna ta bilen och bara köra, fly från allt dåligt och bara må bättre helt enkelt. Det ska bli så jävla skönt. 
Det är nog det enda jag längtar till. 

Det känns liksom som om det är helt meningslöst. Att vissa folk firar en för att de ska och måste. Och andra skiter i det, fullständigt. 
Sen att bli 18. Visst, för vissa är det väl en bigdeal, men vafan. Jag säger som någon sa, "inget har hindrat mig förut för att jag inte vart 18, så vad spelar det för roll nu..?"  

Det är fredagkväll. Klockan är 23.20 och jag har slösat bort min fredagkväll fullkomligt. Är det förlåtligt?
Nu ska jag dra igång ett avsnitt av One tree hill, och bara mysa.

What if i want to be a writer. What if i want to be one of those writers with pointful storys and happy endings.
One of those little hotshots with lovely languauge and perfect, tiny details.
One of those who doesn’t have to think, just write. What if i want to be one of them.
For now, i’m just someone without a way, without a place and without a lover. That’s the biggest difference between me and the hotshots.
I think this would be a great day to change that fact.