Kärlek
Om vi bortser från familjen för ett ögonblick. Så vill jag bara tala om att det finns 3 personer, bara 3 som jag skulle slita ut mitt eget hjärta och hoppa på för. Jag värdesätter er mycket högre än ni kan tänka er. Bad ni mig att göra det så hade jag gjort det.
Börjar ni undra nu... "Är jag en av dem?" Då säger jag bara att DET är en bisvikelse om något.
Jag gör alltid det jag tror är bäst för er. Ibland blir det fel, men då har jag i alla fall försökt.
Ibland är jag där hela tiden och ibland håller jag mig undan. Endast för att ni ska må så bra som möjligt samtidigt som jag behöver ha kontroll över mig själv.
Duger inte det så får ni gärna säga till och berätta hur jag ska göra..
Besvikelse
Ja. Vem fan uppfann det?!
Jag förstår inte varför jag ska ta så hårt på allting. Så känslig jämfört med de flesta andra. Tar illa upp för det mesta folk gör. Även om det är någon positivt så är jag grym på att vända det till något negativt. Alltså mot mig själv.
Så sjukt onödigt. Blir bara trött på mig själv.
Men det händer liksom dagligen att jag blir besviken på någon. Eller några. Ibland mer och ibland mindre. Men saken är att jag glömmer ju inte heller, utan jag har ju alltid sakerna i bakhuvudet och kan plocka fram dem ibland. Då sänks ju humöret en del och jag kan bli lite suckie av mig. Det liksom håller i sig.
Jag vill slippa bli besviken. Kunna acceptera vad folk gör och tycker och tänker. Eller inte gör...
Jag får upp massa saker i huvudet som jag inbillar mig att folk tycker och tänker, om mig. Because of that.
Nej, det är ingen idé jag försöker skriva något här för det blir bara en enda röra. Precis som i mitt huvud. Och missförstådd blir jag nog med!
Skitsamma. Jag ska bli starkare. På egen hand. Utan att vara beroende utav någon alls.
Jag förstår inte varför jag ska ta så hårt på allting. Så känslig jämfört med de flesta andra. Tar illa upp för det mesta folk gör. Även om det är någon positivt så är jag grym på att vända det till något negativt. Alltså mot mig själv.
Så sjukt onödigt. Blir bara trött på mig själv.
Men det händer liksom dagligen att jag blir besviken på någon. Eller några. Ibland mer och ibland mindre. Men saken är att jag glömmer ju inte heller, utan jag har ju alltid sakerna i bakhuvudet och kan plocka fram dem ibland. Då sänks ju humöret en del och jag kan bli lite suckie av mig. Det liksom håller i sig.
Jag vill slippa bli besviken. Kunna acceptera vad folk gör och tycker och tänker. Eller inte gör...
Jag får upp massa saker i huvudet som jag inbillar mig att folk tycker och tänker, om mig. Because of that.
Nej, det är ingen idé jag försöker skriva något här för det blir bara en enda röra. Precis som i mitt huvud. Och missförstådd blir jag nog med!
Skitsamma. Jag ska bli starkare. På egen hand. Utan att vara beroende utav någon alls.
Pointless
hoppas att ingen orkar/vill/tänker läsa detta..klageri bara!
som sagt.. min blogg, jag skriver och tänker vad jag vill.
Jo just nu har jag kommit till en tidpunkt i livet då allting känns helt tomt. Vet inte hur jag ska beskriva det bättre.
Det känns bara helt tomt. Som om jag kunde fyllt ut tomrummet om jag hade ansträngt mig, ignorerat alla motgångar, alla tankar som jag sänker mig själv med osv. Om jag bara kunde acceptera nuläget. Vilket jag inte kan.
(Jag hatar att inte kunna skriva allt här! Därför har jag en plats som ingen annan än jag har tillgång till, där jag antecknar jag resten.)
Men jag förstår inte hur folk tänker. Jag förstår inte mig själv heller allt för oftast men jag jobbar på den delen. Hur andra tänker är den krångliga biten. Det känns som om ibland duger man, ibland inte. Men det finns alltid någon som är bättre på det man gör. Alltid någon som man hellre går till. Alltid någon som kan ta ens plats. Alltid.
Jag är liksom som på tapeten. Känns det som.
Att bli jämförd och sänkt för en sak som en annan blir hyllad för. What's the thing?!
Hur man med alla ord i världen inte klarar av det enda mål man har medan det för andra är hur lättlöst som helst.
Jag är liksom lite genomskinlig ibland. Lite så.
I min ensamhet fungerar det bra. Med andra, inte lika bra.
Jag vill ändra mig. Jag vill kunna acceptera hur ni tänker. Vad ni gör och hur ni gör det. Med vem ni gör det.
Vill även kunna acceptera andras känslor.
Jag vill inte stå ivägen för någonting, men jag vill också att någon för en gångs skull ska kunna se igenom mig. Det djupaste.
Så som jag ser igenom er..
som sagt.. min blogg, jag skriver och tänker vad jag vill.
Jo just nu har jag kommit till en tidpunkt i livet då allting känns helt tomt. Vet inte hur jag ska beskriva det bättre.
Det känns bara helt tomt. Som om jag kunde fyllt ut tomrummet om jag hade ansträngt mig, ignorerat alla motgångar, alla tankar som jag sänker mig själv med osv. Om jag bara kunde acceptera nuläget. Vilket jag inte kan.
(Jag hatar att inte kunna skriva allt här! Därför har jag en plats som ingen annan än jag har tillgång till, där jag antecknar jag resten.)
Men jag förstår inte hur folk tänker. Jag förstår inte mig själv heller allt för oftast men jag jobbar på den delen. Hur andra tänker är den krångliga biten. Det känns som om ibland duger man, ibland inte. Men det finns alltid någon som är bättre på det man gör. Alltid någon som man hellre går till. Alltid någon som kan ta ens plats. Alltid.
Jag är liksom som på tapeten. Känns det som.
Att bli jämförd och sänkt för en sak som en annan blir hyllad för. What's the thing?!
Hur man med alla ord i världen inte klarar av det enda mål man har medan det för andra är hur lättlöst som helst.
Jag är liksom lite genomskinlig ibland. Lite så.
I min ensamhet fungerar det bra. Med andra, inte lika bra.
Jag vill ändra mig. Jag vill kunna acceptera hur ni tänker. Vad ni gör och hur ni gör det. Med vem ni gör det.
Vill även kunna acceptera andras känslor.
Jag vill inte stå ivägen för någonting, men jag vill också att någon för en gångs skull ska kunna se igenom mig. Det djupaste.
Så som jag ser igenom er..
Empty
Don't know what to say. Egentligen.
Varning för ett väldigt lång, meningslöst, osammanhängande, uttröttande, klagofyllt inlägg.
Känner bara för att skriva något. Men vet inte riktigt vad. Tömma huvudet litegranna men vet inte riktigt på vad.
Det finns så mycket att säga. Det är dock svårt att sätta ord på det.
Vi kan ju börja med det här jag jämt tjatar om. Ni vet. Att jag måste skärpa mig. Rycka upp mig och vara normal.
Jo, det går väl sådär på den fronten.
Kände att första steget till detta kunde vara att hoppa över drickat en helg, för att se om det hade någon effekt.
Liksom. Man blir inte lika sliten resten utav veckan sen. Jag skulle se om det rent av kunde vara så att jag kunde bli piggare av det. Även det att jag skulle försöka koppla bort alla tankar. Man kan ju tycka att det skulle fungera lättare med alkohol i kroppen. Men icke. För min del är det faktiskt så pass illa att det kan ha motsatt effekt. Dock misslyckades jag ju med denna planen.. Blev lite dryck ändå.
Även en näst intill sömnlös natt. Det blir man ju knappast piggare av.
Så direkt när jag kom hem innan så skulle jag kolla lite på OTH ju.
Jag somnade.. Till OTH! Liksom. Hur funkar det? Det är ett tecken på att Johanna är riktigt trött.
Vaknade upp och orkade släpa mig iväg till duschen i alla fall. I hopp om att piggna till. Även den planen misslyckades. Lika trött fortfarande!
Dags att sova snart kan jag tro...
Jo, sen var det de här.. Det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag tänker så slutar det hela bara med att jag är en del av någonting. En liten del.
Liksom ett kapitel eller så. Fast inte i min berättelse. Utan i någon annans.
Någon annans... lovestory?
Allt kretsar runt 1, 2, 3, och kanske till och med 4 andra.
Jag vet inte var jag står längre.
Känns som om jag behöver komma bort ett tag..
Då känns det skönt att veta att far har bokat resa till Gran Canaria om ca en månad!
Smooooth.
Jag som aldrig varit utomlands...
Om man skulle ta det lugnt framöver?
Meeeeeen, det går ju iiiiinte! Då blir man ju sådär ensam och nerdeppad som jag inte får bli!
Gah!
Jag förstår ingenting..
Blir så trött på folk ibland.
Folk som pratar först och tänker sen.
Folk som säger en sak och gör raka motsatsen.
Folk som inte seeer sanningen fast den är så otroligt tydlig.
Folk som förnekar saker dom vet är sanna.
Folk som sårar sina nära utan att ens bry sig.
Folk som bara tar, utan att ge något tillbaka.
Folk som sänker en bara genom att titta på en.
Folk som inte förstår.
Folk som ger upp för lätt.
Folk som inte orkar anstränga sig ens lite.
Folk som tar en för givet.
Folk som tar för mycket plats.
Folk som tror att de är mognare än vad de är.
Folk som inte tar saker på allvar.
Folk som slösar bort livet.
Folk som har fastnat och inte kommer någon vart.
Folk som jag?
Fast här på jorden.
Don't worry, I am keeping hope.
She will be loved liksom.
Varning för ett väldigt lång, meningslöst, osammanhängande, uttröttande, klagofyllt inlägg.
Känner bara för att skriva något. Men vet inte riktigt vad. Tömma huvudet litegranna men vet inte riktigt på vad.
Det finns så mycket att säga. Det är dock svårt att sätta ord på det.
Vi kan ju börja med det här jag jämt tjatar om. Ni vet. Att jag måste skärpa mig. Rycka upp mig och vara normal.
Jo, det går väl sådär på den fronten.
Kände att första steget till detta kunde vara att hoppa över drickat en helg, för att se om det hade någon effekt.
Liksom. Man blir inte lika sliten resten utav veckan sen. Jag skulle se om det rent av kunde vara så att jag kunde bli piggare av det. Även det att jag skulle försöka koppla bort alla tankar. Man kan ju tycka att det skulle fungera lättare med alkohol i kroppen. Men icke. För min del är det faktiskt så pass illa att det kan ha motsatt effekt. Dock misslyckades jag ju med denna planen.. Blev lite dryck ändå.
Även en näst intill sömnlös natt. Det blir man ju knappast piggare av.
Så direkt när jag kom hem innan så skulle jag kolla lite på OTH ju.
Jag somnade.. Till OTH! Liksom. Hur funkar det? Det är ett tecken på att Johanna är riktigt trött.
Vaknade upp och orkade släpa mig iväg till duschen i alla fall. I hopp om att piggna till. Även den planen misslyckades. Lika trött fortfarande!
Dags att sova snart kan jag tro...
Jo, sen var det de här.. Det spelar ingen roll hur jag gör eller vad jag tänker så slutar det hela bara med att jag är en del av någonting. En liten del.
Liksom ett kapitel eller så. Fast inte i min berättelse. Utan i någon annans.
Någon annans... lovestory?
Allt kretsar runt 1, 2, 3, och kanske till och med 4 andra.
Jag vet inte var jag står längre.
Känns som om jag behöver komma bort ett tag..
Då känns det skönt att veta att far har bokat resa till Gran Canaria om ca en månad!
Smooooth.
Jag som aldrig varit utomlands...
Om man skulle ta det lugnt framöver?
Meeeeeen, det går ju iiiiinte! Då blir man ju sådär ensam och nerdeppad som jag inte får bli!
Gah!
Jag förstår ingenting..
Blir så trött på folk ibland.
Folk som pratar först och tänker sen.
Folk som säger en sak och gör raka motsatsen.
Folk som inte seeer sanningen fast den är så otroligt tydlig.
Folk som förnekar saker dom vet är sanna.
Folk som sårar sina nära utan att ens bry sig.
Folk som bara tar, utan att ge något tillbaka.
Folk som sänker en bara genom att titta på en.
Folk som inte förstår.
Folk som ger upp för lätt.
Folk som inte orkar anstränga sig ens lite.
Folk som tar en för givet.
Folk som tar för mycket plats.
Folk som tror att de är mognare än vad de är.
Folk som inte tar saker på allvar.
Folk som slösar bort livet.
Folk som har fastnat och inte kommer någon vart.
Folk som jag?
Fast här på jorden.
Don't worry, I am keeping hope.
She will be loved liksom.
