hoppas att ingen orkar/vill/tänker läsa detta..klageri bara!
som sagt.. min blogg, jag skriver och tänker vad jag vill.

Jo just nu har jag kommit till en tidpunkt i livet då allting känns helt tomt. Vet inte hur jag ska beskriva det bättre.
Det känns bara helt tomt. Som om jag kunde fyllt ut tomrummet om jag hade ansträngt mig, ignorerat alla motgångar, alla tankar som jag sänker mig själv med osv. Om jag bara kunde acceptera nuläget. Vilket jag inte kan.

(Jag hatar att inte kunna skriva allt här! Därför har jag en plats som ingen annan än jag har tillgång till, där jag antecknar jag resten.)

Men jag förstår inte hur folk tänker. Jag förstår inte mig själv heller allt för oftast men jag jobbar på den delen. Hur andra tänker är den krångliga biten. Det känns som om ibland duger man, ibland inte. Men det finns alltid någon som är bättre på det man gör. Alltid någon som man hellre går till. Alltid någon som kan ta ens plats. Alltid. 
Jag är liksom som på tapeten. Känns det som.
Att bli jämförd och sänkt för en sak som en annan blir hyllad för. What's the thing?!
Hur man med alla ord i världen inte klarar av det enda mål man har medan det för andra är hur lättlöst som helst.
Jag är liksom lite genomskinlig ibland. Lite så.
I min ensamhet fungerar det bra. Med andra, inte lika bra. 
Jag vill ändra mig. Jag vill kunna acceptera hur ni tänker. Vad ni gör och hur ni gör det. Med vem ni gör det.
Vill även kunna acceptera andras känslor.
Jag vill inte stå ivägen för någonting, men jag vill också att någon för en gångs skull ska kunna se igenom mig. Det djupaste.
Så som jag ser igenom er..