Jag hade en dröm inatt. En dröm man liksom trivdes i på något sätt, men samtidigt inte.
Folk som behövde hjälp, min hjälp.
Folk som grät, som jag kunde trösta.
Folk som såg mig.

Jag drömde om många av de som har störst plats i mitt liv. Något litet om var och en.
Jag drömde om saker jag alltid velat säga, men inte vågat.
Folk från mitt förflutna som borde haft mer plats i mitt liv än vad de har.
Det kändes så bra att skrika på en person som verkligen behöver en utskällning.
Det fanns andra som tänkte som jag, och sa det.
Det fanns de som uppskattade vad jag sa och gjorde.
Ett slut där jag gungade och var lycklig.

But it was only just a dream..