Jag vill inte. Jag vill inte visa mina tårar.
Ingen får se. Jag känner mig svag då. Svagast. Som om ni har kontroll över mig. Kan göra vad ni vill.
Jag hatar den känslan. Jag vill inte vara svag. Jag vill vara stark. Som du..
Jag tänker inte visa något. Ingenting. Ingenting som kan få världen att se min svaghet.
Inget som kan visa hur trasig jag är. Inget som kan visa min sårbarhet.
Jag kan klara mig ensam. Själv. All by myself.

Det jag skulle säga var att jag förstår inte varför jag alltid ska tro det bästa om folk. Gömma baksidorna och låtsas som om dom inte finns medan de faktiskt gör det.
Jag utgår alltid från att de flesta människor är bra och värda mycket mer än andra kan tro.
Hur kan jag ha så fel så ofta?
Från och med nu utgår jag från att bra människor är sällsynta. Ytterst sällsynta.