godmorgon ångest. att man ska vara tvungen att känna så jäkla mycket.

kan man inte bara få vara kallhjärtad och inte så sårbar?
det hade jag mått super av.
men det hade varit egoistiskt. så egoistiskt.

jag beundrar de som kan vara så kalla. att bara döda en med blicken och sticka ett hål i ens hjärta genom att bara vara. jag skulle också vilja ha det så enkelt. men inte genom att vara kall.
jag skulle vilja vara lika stark. fast godhjärtad samtidigt liksom.

att älska någon så mycket att man fullkomligt spårar ur och xploderar av överflöd utav tårar som man tvingar sig själv att hålla inne. att man älskar någon så mycket att det liksom snuddar vid hat samtidigt bara för att man blir så besviken och sårad. det är inte något som går över efter en timme eller så, som man kan tro. det håller i sig och plågar en, dag som natt, natt som dag. timme ut och timme in. att bara bära omkring känslan.
det dödar mig sakta inifrån.

varför pratar inte folk längre? och när de väl pratar så gör de det bakom ens rygg. how fair?
jag är den som vill veta när jag gör fel så att jag har chansen att ändra på det.
jag har ägnat dagar, veckor och månader åt att försöka komma på vad jag gör för fel. men jag behöver hjälp. 

mitt jag räcker inte till. 
jag står mellan väggar av förvirring, besvikelse och förtvivlan. ifall någon skulle undra..